Stefans musik
BLOD, LIK & TÅRAR CD
Caprice CAP 21542 Inspelningsår: 1968 - 1984 Utgivningsår: 1997 Återutgåva
1. I VÄSTERGYLLAN DÄR STÅR ETT SLOTT eller SLOTTET I ÖSTERRIK
I Västergyllan, där stod ett slott,
det var så härligt att skåda
Dess murar voro av renan gull,
ja, av renan gull,
och golvet var av marmorstenar
Och femton alnar där under jord,
där satt en yngling, som var fången
Han satt där dagar och mörker natt,
ja, mörker natt,
allt under vilda djur och drakar
Och sonens fader han reste dit,
för att få sonen till försoning
Men tiotusen det vill han ge,
ja, det vill han ge,
för att få sonen till försoning
Men tiotusen det var ej nog,
ty han har stulit en gullkedja,
men denna kedjan den har han fått,
ja, den har han fått
av sin lilla vän och inte stulit
Då tog man denna yngling fram
och stucko ut hans vackra ögon
Då ropade han: O du käre Gud,
o, du milde Gud,
allt detta lider jag oskyldig
Gråt inte du för din lilla vän,
för hon är alleredan döder,
på kyrkogården, där vilar hon,
ja, där vilar hon,
det kan en marmorsten bevisa
Och är hon döder då, vill jag dö,
ja, då vill jag dö
allt under vilda djur och drakar
/Efter Gunhild Rutgersson, Valsäng, Tjörn, Bohuslän/
2. KLAGOVISA ÖVER TVENNE UNGA SKOLPOJKAR
Lätt skynda Thig min Camerat,
Hielp tu migh up rät nu fullsnart Elliest kommer iagh tigh ifrå
Och siuncker nedh i watnet blå
Ack giärna iagh tigh hielpa will
Om iagh tigh kunde komma till
Men doch iagh wågar för thig dödh
Och gifwer migh i samma nödh
Uar nu fulsnar tagh migh i hand
Och Sim sedan medh migh i land
Och våga för migh Liff och blodh
Tänck på wår trogna wänskap godh
Rätt giärna iagh tigh hielpa will
Om mina kraffter säya till
Tagh ty i migh sti här fullfast
Jagh far åt landet medh en hast
Enwarth wii oss här vända må
Sigh tränger döden hart uppå
Ingen städz iagh hän komma kan
Oss kan slätt hielpa ingen man
Nu förswagas migh lifvets, mackt
Nu kommer döden som är sagt
Jagh måste föllja strömmen foort
Så är mitt Unga liiff förgjort
Tagh migh O käre Gudh til tigh
Att blifwa hoss tigh ewigligh
Min Camerat tu Far nu wäl
Ey långt til mötas skal vår Siäl
Ja rätt nu få wii storan frögd
Och twingas vp til Himmels högd
Och lefwa der i Ängla Coor
Att glädjas vthi frögden stoor
Uthii Gudz hand wii gifwe oss
Ty oss borttager watnes forss
Men doch kommer wår Siäl til Gudh
Effter kommer kött been och hudh
Så farer wäl god wänner all
Kommer i hogh wårt stoora fall
Hwad som oss yncklig hända må
Stedz tänker alle ther uppå
(På watnet gifwer icke ehr
Förglömmer ey hwad som nu skeer
Hur ynkelig wii färdas aff
Täncker vppå wår usla Graaf
Ey konst hielper någorlundh
Medan förhanden är wår stundh
All Menskiors hielp platt vthe är
Men Herrans nåd oss sucka lär.)
Thetta är nu en hårdan Dödh
Och är ibland den värsta nödh
Ty watnet gifwer ingen tröst
Men strömmar medh all mackt och röst
Rector 0! wår tu Far nu wäl
Lef tu länge båd' häll och säll
Stoor tack har för förmaningen
Wäl har thet gådt ha wii lydt then
Ja farer wäl Lectores wår
Gudh gifwe Eder mång godt åhr
Gudh han wäre städz eder när
Vpfylle alt edert begiär
Och Farer Wäl Föräldrar kiär
Bröder Syskon och andra fleer
Sörier ey öfwer wår bortgång
Wii finnas samman i stor sång
(Liik sådan sång ey höras må
Ibland them som på jorden gåå
Then kan ingen beskrifwa rätt
Han biuder til på alle sätt
Aldrig något öga seedt
Aldrig blir jordisk öron tedt
Hwad Gudh oss mildlig beredt har
Ibland then helga Ängla skar.)
Ja nu hafwer sigh snart förbytt
Wår arbete och Scholae swett
Vthi glädie och i stor frögdh
Nu fåås den rätta wisdoms högdh
/Text från skillingtryck från Linköping Melodi från nr 366 i 1697 års psalmbok/
3. SINCLAIRSVISAN
Sist när på ljuvlig blomsterplan
jag mina får utförde
och satte mig som jag var van,
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren,
han såg mig ganska ljuvligt an
och hälsade god morgon
Hör, sade han, kom Celadon,
följ med mig ett litet stycke,
lägg från dig dina lappris-don,
du skall få höra mycket
Jag stod strax upp, lad' flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi straxt innan kort
till obekante landen
Jag häpna nu långt mer än förr
och skräcktes ändå mera,
när gubben lätte på en dörr
av blanka silver skära:
In för densamma var en sal,
en sal för alla salar,
därinne luften var helt sval
och ljuset som i dalar
Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte inga många ord
men kungaminer guto;
de åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späda,
de förra som de dock förut
från livet gjort avträde
Den nionde i denna rad
tycks ha ett hastigt sinne;
den tionde så djärvt och glad
med mod i hjärtat inne;
den elfte var en käcker Karl,
han satt och räkna pengar
och delte ut liksom en far
till sina barn och drängar
Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppvuxen hjälte,
den man kund' se ej enda gång
sitt Karla-hjärta fällte
Hans ögon voro oförskräckt'
liksom på unga örnar,
hans styva nävar knötos käckt
som ramar uppå björnar
Strax lättes blanka dörren upp,
en svensker karl inträdde
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rådde
Hans ansikt' var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slagit,
och bröstet som hans hjärta döljt
had' grova skott intagit
Han hälsade på svenskt maner,
då kungen nådigt svara och sad':
Vi känna intet er, vem skulle ni väl vara?
Jag är, sad' han, en svensk major,
mitt namn är Malkolm Sinclair
Min själ nu nylig av mig for
från hjärtats vrå och vinklar
Hur, sade kungen, blev du död,
du tappra krigsbuss store?
Du är i blod så färgad röd
liksom du slaktad vore
Jo, sade han, Hans Majestät,
en oförskämd Bellona har så betalt
de trognas fjät jag gått för Sveriges krona
Jaså, sad' kungen, men hör på,
var var du när du dödde?
Sex mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde.
Vem mördat dig? Sex ryska män,
som stulo av mig livet
Om jag fått tid jag dem igen
skull' snälla piller givit
Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste',
ack! hämnen Malkolm Sinclairs blod,
som Küthler mordiskt öste
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider
och slutar nu helst som jag ser
vår sol i skogen skrider
/Efter Niss Hjalmar Mattsson, Malung/
4. PIGAN SOM TRAMPADE PÅ BRÖDET
Med sorgsen ton jag sjunga vill
om ett förfärligt under
Du som det hör märk noga till
och minns det alla stunder
Vid Sibau by vid Pene strand
i Pommern i det tyska land
skall saken vara händer
En fattig bonde bodde där
och barn han hade många,
som gjorde honom stort besvär,
om bröden nödgas gånga
Den äldsta dotter av sin far
samt mor och syskon avsked tar
och ger sig ut att tjäna
Hon kunde icke styra sig,
sen hon sig själv fick råda
med rusad oförsiktelig
i kropps- och själavåda
Ty all den lön hon kunde få
till flärd och ståt den skulle gå
och till högfärdig levnad
Husbonden sade: Piga kär,
låt sådant högmod falla
Betänk av för vad folk du är
Vad kan man dig väl kalla?
Blir något över av din lön,
så giv din far! Det är min bön
Han tigger ju sin föda
Hon svarte: Jag är ung och skön
och granna kläder felar
Och vad förslår min lilla lön,
om jag med far min delar?
Som andra vill jag klädder gå
Min far jag tar ej något från,
när själv jag det förtjänar
En tid därefter hände sig,
att fadern hennes dödde
och modern, som sig ömkelig
på käpp och krycka stödde,
bad dottern som var tämligt rik
till graven hjälpa faderns lik,
som barnslig plikt befaller
Hon hade under fjorton år
sig mycket gott förvärvat,
om hon med högmodssynden svår
Guds gåvor ej fördärvat
Hon sade: Det går mig ej an
Begrav'en hur I vill och kan,
men jag mitt mynt ej skingrar
Jag bör på nästa marknadsdag
mig nya kläder köpa
ej gagnar det mig då,
att jag därtill om lån skall löpa
Hur jag går klädder, var man ser
Stor sak vad grav man gubben ger
ej någon därom sköter
Då hennes fru slik hårdhet såg,
hon mera ädelt tänkte
Hon var barmhärtig i sin håg,
hon mat och pengar skänkte,
så att den arma kvinnan då
hugsvalad genast kunde gå
sin döde att begrava
Till fadder pigan bjuden blev
och därför väl sig prydde,
gav Gud och dygden skiljobrev
och högmodsandan lydde
Dess fru gav henne tvenne bröd
att ge sin mor, som led stor nöd
och sådan hjälp behövde
När hon ett stycke hade gått
och harmsen brödet burit,
sin frus barmhärtighet försmått
och arg på modem svurit,
kom hon där vägen oren var
Tänk vad för medel då hon tar
att fina skorna spara!
Där fanns ej sten, där fanns ej spång,
varpå hon kunde kliva
Gå kring blev vägen alltför lång
ej smutsig vill hon bliva
Då lägger hon de bröden så,
att hon på dem kund' torrskodd gå,
men straffet resan stäckte
Dess fötter fastnade då strax,
när hon på brödet träder
På benen hon förgäves drar,
hon bannar, svär och hädar
ty som en stor och jordfast sten
orörlig är, så hennes ben
i marken ock sig fästa
När hon sig såleds straffad ser,
begynner hon att gråta
Av jord och himmel hjälp hon ber
med bleka kinder våta
Då folk till kyrkan skulle gå,
så sällsam syn de skåda få
att för varann förkunna
Vid slutad gudstjänst var man går
att detta under skåda
Man ser hur synderskan hon står
och kan sig intet råda
Om hjälp hon tigger varje man
De bjuda till men ingen kan
dess fot från marken röra
De fromma rådde henne till
med allvar bättring göra
Bekänna synden, ty då vill
Gud synderskan nog höra
Hon ropte då: Jag usla barn
har själv mig snärjt i syndens garn
Det får jag nu umgälla
Guds ord jag aldrig älskat har
Vad prästen sagt föraktat,
bedrövat både mor och far,
världslustan eftertraktat
Guds gåvors missbruk var min lust
Nu mättas jag med kval och pust
och detta allt med rätta
I människor, som på mig ser,
låt detta eder lära,
att man bör Gudi dyrkan ge
Föräldrar skall man ära,
fly högmod som är rot till allt,
som göres mot vad Gud befallt
Bliv av min ofärd visa
Knappt kunde hon de sista ord
med bruten röst framföra,
förrän den eljest fasta jord
begynte sig att röra
Hon knäppte sina händer hop
och sjönk så neder i en grop,
som henne strax betäckte
O människor, betänken er,
högfärden låten fara
Och girigheten, som man ser,
är ock en farlig snara
Låt pigans ofärd varna er
från synd och flärd allt mer och mer
till dygd och gudlig levnad!
/Efter Brynolf Gavelin,Lövliden, Vilhelmina, Lappland/
5. LILLA VACKRA ANNA OM DU VILL
Lilla vackra Anna, om du vill,
hörer dig mitt unga hjärta till
/:Jag är öm och trogen och i dygder mogen,
tycker om att vara kär och gill:/
Minns du, hur vi lekte alla dar,
smekande varann som mor och far
/:redde ler med handen, byggde hus i sanden,
tänk hur lätt och lustigt livet var:/
Men den glada tiden snart försvann,
jag fick lära tröska och du spann
/:Du gick vall i skogen och jag skötte plogen
Mera sällan sågo vi varann:/
Blott när sommarn stod i blomsterkrans
och när julen bjöd oss upp till dans
/:kunde vi få råkas, rodna, le och språkas
Aldrig någon större glädje fanns:/
Lilla Anna, när Gud skapte dig,
tänkte han helt visst i nåd på mig
/:Kom att ja mig giva och min maka bliva,
så ska det bli skönt på livets stig:/
I en liten stuga ska vi bo,
leva med varann i hopp och tro,
/:lära barnen kära, Gud och kungen ära
Det skall bli så roligt må du tro:/
Sist vi följas åt till himmelen,
råka far och mor på nytt igen
/:Bliva åter unga, börja åter sjunga,
om den evigt trogna kärleken:/
/Efter Edit Landgren, Trollhättan, Västergötland Text av Bengt Henrik Alstermark/
6. LLOYD-VISAN
Herr Lloyd ifrån England till Sverige hit kom
att nyttigt och nöjsamt här jaga,
att leka med rovdjuren först lite om,
sen skinnpälsen utav dem taga
Den jägaren är i vårt land väl bekant
på jaktäventyren så många
I skogar, i dalar, i berg och på brant,
så kan han både skjuta och fånga
Mellan Tyngeberget och Norra Hån
i en socken man Malung månd kalla
en holmader björn som där skjuten skulle bli,
han kom ej den gången att falla
I Dalarna härliga, mitt kära land,
i skogarna stora och täta
där lyster den jägarn med bössan i hand
sin styrka mot björnar att mäta
Herr Lloyd med de andra i holmningen se,
att björn redan gråvit där hade
Snart skymtar i buskarna mera och mer,
Lloyd bössan till ögat då lade
O Gud sig förbarma, det small samma stund
däråt, som Lloyd skjutit, han skådar
sin dristiga trogna värderade hund
Den synen ej gott syns bebåda
Vad, sade herr Lloyd, vad i världen jag sköt
min hund, ock det var mycket värre
ty Älg du, jag tror att Jan Svensson jag sköt
Förbarma Dig Gud och vår Herre
Och jägaren slår sig för panna och bröst
och ropar, min vän har jag skjutit
och ekot i bergen mångdubblar hans röst,
som fasar vid blodet som flutit
Den skjutne Jan Svensson herr Lloyd med sig tar
och läkaren honom besiktar
En kula ingången i örat satt kvar,
det skottet ej illa var riktat
Prästen och domaren herr Lloyd reser till,
vad lag bjuder det vill han lyda
och änkan den arma han hjälpa ock vill
Sin dom nu herr Lloyd får avbida
Där sitter den änkan med barnena små
i fattigdom sörjer och gråter
men Gud henne styrke, han allt kan förmå
Gud hjälper, hugsvalar, förlåter
/Efter Dansar Anna Forsell, Malung, Dalarna/
7. VID FOTEN AV ALPEN
Vid foten av alpen i daldjupets grönska
jag finner så skön både himmel och jord,
har ungdom, har hälsa, har intet att önska,
blott sjunger min visa och vallar min hjord
Men hör jag lavinernas åska
och faller ett snöberg ur skyn,
då komma vi alla i brådska
och synda tillbaka till byn
Var morgon en alpros jag fäster i hatten,
jag börjar min vandring med staven i hand
Vid blåögda sjöar med speglande vatten
min hjord hämtar svalka i middagens brand,
men västern strör rosor på fjällen,
de brinna i purpur och gull,
då samlar i hyddan oss kvällen
Min själ är så lycklig så full
Hör fallen de brusa, det bruset mig söver,
men kommer en ovän, jag vaknar igen,
och kommer en bergflod, så hoppar jag över
och kommer min älskling, så kysser jag den
Men ack, o var kan han väl vara,
på länge jag såg honom ej
Du klippa, jag ber dig o svara,
månn han är mig trolös, o nej
Man talar så mycket om oron och kvalen
Jag känner dem ej, vill blott sjunga och le
och skulle de komma hit neder till dalen,
jag klättrar på bergen, det hinna ej de
Tyst, hörs ett alphorn där borta?
Min älskling mig vinkar dit fram
Med sång vill jag vägen förkorta,
nu skyndar de fort mina lamm
/Efter Gunhild Rutgersson, Valsäng, Tjörn, Bohuslän/
8. LANTFLICKANS KLAGAN
Förgäves uppå stigen jag dig att möta går,
jag lyssnar, ropar och jag lyssnar åter
Det vinden är som blåser,
det böljan är som slår,
men vännens röst sig inte höra låter,
som skyarna de gå
på himmelen den blå
så vandra mina tankar och ingen vila få,
förrän jag finner vännen den jag söker
En tid det var så roligt, den tiden gången är,
då vänskap du av hjärtat för mig hyste
När jag gick nedåt lunden
då var du för mig där
Det vittnar himlens stjärnor, som oss lyste
Ett löfte du mig gav
att bli min tröst och stav
och om det var mig större än det stora vida hav,
så rymdes aldrig glädjen som jag kände
/Efter Annika Olov Larsson, Malung, Dalarna Text av Samuel Hedborn/
9. LINCOLNVISAN
Har ni hört den förskräckeliga händelsen,
den är sann för den hände just nu
Hur kungen av det nordliga Amerika
vart skjuten, ja skjuten mitt itu
Skruva luttan sjung, faddehadderiahej
Skruva luttan sjung farrerej
Hur kungen av nordliga Amerika
vart skjuten, ja skjuten mitt itu
Ja kungen satt på teateren
för att se komedianterna ett slag
Men då tänkte den förskräckeliga boven:
Ja, nu ska du få så du mår bra
Skruva luttan etc
När kungen satt i sin loge,
då den första akten var slut,
kom boven med ett geväder,
som han laddat med kulor och med krut
Skruva luttan etc
Då sköt han kungen i planeten,
så huvet det skutta från hans hals'
å blogen den stänkte på tapeten,
så kammar(tjänare)n fråga:Vad befalls?
Skruva luttan etc
Och kungens tjänare lade
den konungen neder på en bår
Och konungen rev efter sitt huvud:
Det var fan så illa jag mår
Skruva luttan etc
Ja farväl mina vänner, sa kungen,
opp till himlarnas glädje jag far,
där små änglarna vifta med svansen,
så sjuhelvetes roligt som de har
Skruva luttan etc
/Efter Helmer Linderholm, Ljusnarsberg, Västmanland/
10. JÄRNVÄGSOLYCKAN VID LAGERLUNDA
En sorgesång jag ämnar nu att skriva
om det förflutna år som gånget är,
men blott ett svagt begrepp jag nu kan giva
om allt, som timat både när och fjär
En ryslig skräll i mörka natten hördes
en liten bit från Lagerlunda bro
Vid denna tid man visste tågen fördes,
men sammanstötning kunde man ej tro
Men en olycka fasansfull att skåda
den femtonde november ägde rum:
Två snälltåg möttes, o, en ryslig våda!
Min tunga bliver av förvåning stum
Det hemska dramat här för ögat lyser
på södra tågets starka lokomotiv
Vid första synen varje hjärta ryser,
där olycksdöden tagit många liv
Emellan plåtarna satt förarn krossad
med handen utsträckt liksom till farväl
Från jordelivets strid var han förlossad
Vi hoppas Gud i nåder tog hans själ
Och ibland spillrorna de andra liken
med outtröttlig iver drogos fram
Och gräsligt dova höres jämmerskriken:
Man hittar snart en kvinna och en man
Och skådeplatsen - o, den var förfärlig:
Som tvenne lejon mot varandra stå,
stod "Einar" där mot "Svea", mest ofärdig
likt kämpar slagna - hemskt att se uppå
Och blod och slarvor av de andra liken
ibland kupéernas ruiner låg
O Herre Gud! den hemska kalabaliken
kan ingen tänka sig, som den ej såg
Och vems är felet, höres mången fråga -
Ack, däruti vill ingen hava del -
Till sista bytet kan man säkert våga,
att det blir snöns och så vår Herres fel
Men både styrelsen och vi må sända
en bön till Gud för våra banor mång',
att sådan gräslighet ej mer må hända
Jag därmed sluta vill min enkla sång
/Text av C. A. Sandstén/
11. ÄLVSBORGSVISAN
Den blomsterprydda gondolen gled
utöver Älvsborgs böljor ned
Det var så hemskt i den mörka natt,
en flicka skön vid rodret satt
Kring pannan bar hon en lagerkrans
beprydd av stjärnornas milda glans
Hon sjöng om vännen, så ljuv och kär,
som uppå Älvsborg fängslad är
Och Herman hörde den stämman klar,
som genom järnbeslagna fönstret far
Hallå, han ropade, sångarvän,
nog känner jag din röst igen
Jag haver mördat ett barn för dig
Du kunde väl ha förlåtit mig
men kärleken, den är lika stor
hos fången, som på Älvsborg bor
Men stormen ryter och åskan går
och böljorna emot Älvsborg slår
Det blixtrar till och fången såg
sin sångarvän uti böljan blå
Att sitta spärrad uti en bur,
så klagar fången, o, jag arma djur
Min Sigrids öden jag dela må,
min grav ska bliva uti böljan blå
Sen skall jag så som en vålnad gå
ibland de vilda skären grå
Min Sigrid uti ett annat land
jag trycka skall din trogna hand
Och fången där upp på Älvsborg satt,
till dess han rymde därifrån en natt
och störta sig uti böljan blå
för att sin Sigrid åter få
Mången gång uppå Älvsborg sen
man haver hört den stämma ren
och denna röst har man känt igen,
ty det var fångens sångarvän
/Efter Karin Jonsson, Andersfors, Bergsjö, Hälsingland Text av A. W. Thorsson, Göteborg/
12. ELVIRA MADIGAN
Sorgeliga saker hända
än i våra dar minsann
/:Sorgeligast är dock denna
om Elvira Madigan:/
Vacker var hon som en ängel,
ögon blå och kind så röd
/:Smärt om livet som en stängel,
men hon fick en grymmer död:/
När hon dansade på lina,
likt en liten lärka glad,
/:hördes bifallsropen vina
ifrån fyllda bänkars rad:/
Så kom greve, löjtnant Sparre,
vacker var han, utav börd
/:Ögon lyste, hjärtat darra,
och hans kärleksbön blev hörd:/
Greve Sparre han var gifter,
barn och maka hade han
/:Ifrån dessa dock han rymde
med Elvira Madigan:/
Så till Danmark styrdes färden,
men där tog den sorgligt slut,
/:fast de uti vida världen
längtade att slå sig ut:/
Det tog slut på deras pengar,
ingenting att leva av
/:För att undgå ödet stränga
söka de sin ro i grav:/
Så pistolen greven lade
i sin hand och sikte tog
/:Skottet träffa Elviras hjärta,
knappt hon andas, förrns hon dog.:/
Ack hör nu, ni ungdomsglada,
som så sällan ser er för
/:Att ni ej i blod får bada
ock en gång, förrän ni dör:/
/Text av Johan Lindström Saxon/
13. HON SATT PÅ KLIPPAN AV DEN ÖDE STRANDEN
Hon satt på klippan av den öde stranden,
för henne ändlös oceanen låg
Det blida ögat skymde hon i handen
och oavlåtligt emot östern såg
Hon var så ung, så skön jämväl i åren
med ljusblå ögon, ja, ett hår av gull
Linnea lik uti Nordens korta vårar
så ljuv hon var, så ren och oskuldsfull
När morgonsolen sina strålar blänkte
på österns sky, hon ren på klippan satt
Hon satt där mången gång, när sol sig sänkte,
och mången ljuv balsamisk sommarnatt
Kära dotter min, mig tyckes som du sutte
en ensam fågel uppå böljan blå
Din kind är våt, det stormar hårt därute
Kom in, han kommer ju ej förr ändå
Din lyra hänger stum på brustna strängar,
din myrten vissnat, ja din fågel dör
Hörje den sång som just bland berg och ängar
Sjung den, du har ju mig att sjunga för
Men dottern log, hon vinkade med handen
Förlåt, jag kan ej sjunga, moder kär,
men när som böljan stillnat har vid stranden,
då finner du mig icke mera här
Förty jag drömde samma natt han farit,
hur jag med honom på hans fartyg stod
Storm ifrån nordan hela dagen varit
bakom en molnvägg, solen sjönk i blod
Han slöt mig till sitt bröst, fast tårar runno
på mina kinder och fast munnen log
Då fick jag se två vita fåglar flögo
lik andeväsen framför skeppets bog
Men skeppet kryssade med fulla segel
och kastades av stormen av och an
Jag sporde då vem dessa fåglar voro
De äro mina budskap sade han
De följer mig hän över vida haven
likt goda andar sända utav Gud
och när jag en gång själv sänks ner i graven,
jag sänder en av dem till dig med bud
Att du skall veta, vad min tid är liden
Förlåt min älskade och gråt ej så
Hur våra öden växlas här i tiden,
vi träffas väl till sist hos Gud ändå
Han kysste mig men knappt var kyssen brunnen
på mina läppar, förrn min dröm var slut
Min dröm en morgondimma lik försvunnen
och jag står åter ensam som förut
Och därför moder sitter jag vid stranden
och ser mot östern vor hans skepp försvann
Men när som böljan frusit till vid stranden,
hans bud skall komma eller också han
Men sommarn gick, ja, det blev åter hösten,
ja, det blev höst ännu bland Nordens fjäll
Blodröda skyar brunno uti östern
och brasan sprakade på spisens häll
Ren vintern spiran tagit har i Norden
och löven viskas bort av vintervind
I vita flingor snön flög över jorden
men ännu vitare var flickans kind
Hon grät ej mer, hon står med tårlöst öga
lik marmorstoden på en älsklings grav
Den yttre världen brydde henne föga
Vad visste hon väl mer vad glädje var?
Det blev så tungt, så mörkt i hennes sinne,
där drömmande hon vid sin slända satt
och låg var stugan, det blev kvavt därinne,
hon smög sig ut en kall novembernatt
Hon satte sig på klippan invid stranden,
där som hon suttit har så mången gång
Den trötta pannan stötte hon i handen
och lyttade till nordanstormens sång
En liten stjärna uppå himlen blänkte
I havets djup, hon såg sin bild däri
Det vita skummet över klippan stänkte
och stormen röt med ökat raseri
Morgonsolen skyltes opp vid himlaranden
och böljan rullade mot stormens hot
och av en havsvåg sköljdes upp på stranden
ett bleknat lik tätt invid jungfruns fot
Och solen sken på hans bleka panna
och på hans evigt brustna ögonpar
Men ännu blekare var lilla Anna,
hon visste ju vem som den döde var
Hon slöt sig till hans bröst. Ej tårar runno
på hennes kinder, ty hon gråtit nog,
men hennes läppar på hans läppar brunno
men döden återgav ej vad den tog
Då bröt från hennes bröst en blodström neder,
den sista purpur över snön sig ljöt,
på bädd av rosor lade hon sig neder
med huvud lutat mot sin älsklings kind
Hon bad en bön, ja, hennes bön den hördes
av mästaren högt upp i himmelrik
och hennes själ med hans till himlen fördes
och morgonsolen sken på tvenne lik
De lagde dem i samma grav vid stranden
för deras barndoms välbekanta hav
och vem som vill kan ännu se vid stranden
de båda ungas snart förfallna grav
/Efter Olof Hager, Morast, Charlottenberg, Värmland/
14. ALFRED OCH ALFHILDA
I året artonhundra, ja, det var nittiotre,
till kronans tjänst i Stockholm jag drog som ni får se
Jag tog farväl av hemmet och sade till min vän:
Kanske du har en annan /:förrän vi ses igen:/
Men flickan grät och sade: Nej det får aldrig ske,
hur långt du än må resa, min allra käraste
De orden kom från hjärtat i hennes unga bröst
O, stanna du här hemma /:och skänk mig ro och tröst:/
Så reste jag, så kom jag till Sveriges huvudstad
Jag glömde snart Alfhilda och levde frisk och glad
Två månader förgingo sen skrev jag henne till
I brevet stod de orden /:jag här omtala vill:/
I dag Alfhilda skriver jag ett sista brev till dig
Du söka må en annan och evigt glömma mig
Mitt hårda hjärta bankar, när jag skrev dessa ord
Du får mig evigt glömma /:på denna världens jord:/
Alfhilda fick snart brevet och grät och skrev alltså:
Min vän, är det din mening, hur skall det med oss gå?
Ty jag har nu här hemma en liten son så rar,
för den skull vill jag bedja /:till dig, o hulda, svar:/
Jag läste detta brevet för alla på kasern,
korpraler, artillerister, som äro landets värn
Jag spe och skratt blott hörde, jag själv var full av hån
jag gjorde spe åt brevet, /:Alfhilda och dess son:/
Men en kamrat inföll nu, som vid min sida stod:
det brevet har den sorgsna visst skrivit med sitt blod
och du gör synd mot henne som trofast var mot dig
då kom en tår i ögat /:på honom och på mig:/
Men redan nästa morgon, just då reveljen ljöd,
då kom ett brev från hemmet: Alfhilda din är död
och du bar största skulden, att hon gick ur livet hän,
ty gruvligt har du syndat /:mot Gud och mot din vän:/
Det sägs, när hon fick läsa ditt brev så fullt av hån,
då tog hon upp ur sängen sin lille käre son,
smög skogsväg ner till insjön och där försvann hon platt
i år den tolfte juli /:en vacker sommarnatt:/
Jag reste hem, där fann jag ett brev vid trädets rot,
jag läste detta brevet, så fort jag tog det mot
I allra sista raden hon skriver dessa ord:
För din skull Alfred dör jag /:som mig har glömt på jord:/
Så gick jag över bergen och ned till insjöns strand,
där flöt ett lik, Gud hjälpe mig, jag drog det uppå land
och ögat börjar tåras när jag så därpå såg
Det var Alfhilda och min son /:som där framför mig låg:/
Nu vilar hon i graven med barnet på sin arm,
det slumrar ljuvt i döden invid sin moders barm
Men jag går genom världen med ödesdigra gång
och härmed får jag ända /:min sorgeliga sång:/
/Efter Ines Andersson, Bjurberget, Värmland/
15. DET DOFTAR AV BLOMMOR I SOMMARKLÄDD SKOG
Det doftar av blommor i sommarklädd skog
och fåglarna sova så tryggt i sitt bo
och månen den blänker så vacker och rund
och stjärnorna tindra i skymningens stund
Inunder den åldriga eken vid strand,
där sutto två vänner med hand uti hand
Han smeker så ömt hennes mörkbruna hår
och sade: Min Anna, snart från dig jag går
Men flickan hon lutar sig intill hans bröst
O, Alfred, var hemma, jag får ingen tröst,
om du från mig reser och överger mig
och väljer en annan i stället för mig
Nej,aldrig i världen, som vad hända än,
så sviker jag aldrig min trofasta vän,
om du blott mig lovar att ej glömma mig,
så sviker jag aldrig mitt löfte till dig
Till Australiens kullar, ja, dit står min håg
att söka min lycka, den kanske jag får
Sen reser jag hemåt till Sverige igen
att fira vårt bröllop och sätta vårt hem
Sex år var han borta och rikedom fann
Bland främmande folk han erfarenhet vann
Han tänkte så ofta på vännen så kär
Därhemma i Sverige hon trogen än är
Han tänkte på mötet med vännen så kär,
hur glad hon ska bliva, när hon ser mig,
där han tänker på henne med saknadens bröst
Hon tänker på honom men får ingen tröst
En afton han kommer till hemmet okänd,
han var icke väntad att hemkomma än
Han satt sig att vila på kyrkvallen grön,
såg solen sig sänkte i västern så skön
Så ser han mot graven, som står där bredvid
det svarta på korset med inskrifter i
med bokstäver vita som nyfallen snö
Nu börjar han undra vem där ligger död
Så går han mot graven med blommor så rik
men plötsligt så bliver han blek som ett lik
Med vidöppna ögon tillbaka han far
I graven låg vännen som han älskat har
Så tar han ur fickan revolvern med skott,
han siktar på hjärtat, det smällde så brått
och blodet det strömmar ur såret så rött
Snart har han nu även på mossan förblött
/Efter Tyra Karlsson, Östersund Text av Axel Möller/
16. POSTRÅNET I SÄIVIS
O, hör min vän, och lyssna till min sång,
den är helt enkel och skall ej bli lång
Den handlar om ett hemskt och ruskigt dåd,
som hände uti Säivis, högt i Nord
Den första mars till Harioja hann
en postskjuts, som man utan körkarl fann
Och med skräck och fasa snart man såg,
att postiljonen med krossat huvud låg
Och längre bort på vägen strax man såg
skjutsgossen, som med krossad panna låg
Men rövaren var borta med sitt rov;
sjuttifyra tusen han från posten tog
Men icke länge fick han ha sin skatt,
ty dagen därpå fick man honom fatt
Karl Emil Åberg, så var rövarns namn,
vid postkontoret var han tjänsteman
Han bekände snart det hemska brott,
som han på kvällen dan förut begått,
att han kört före posten till den skog,
där med sin yxa han de arma slog
O arme man, som lät sig bländas så,
att han för guldet kunde mord begå
Nu med sitt livs förlust han böta får
och tyngd av fjättrar han mot döden går
/Efter Franz Robert Brunström, Boden, Norrbotten/
17. VISA OM TITANICS UNDERGÅNG
Ett ståtligt fartyg från Southampton går
och tusen mänskor vid dess reling står
De viftar avsked, men vi träffas väl
I kära vänner, o farväl, farväl
Till västerlandet nu man styr sin färd
att lyckan söka och en egen härd
och mången lyckans gunstling redan förr
visst denna resa blott för nöje gör
Men lyckan följer ej Titanics spår,
drär fram hon rusar, majestätiskt går
En varning kommer till kapten ombord
1,. ett vaksam vara, hålla utkik god
Ty isberg simmar uppå havet fram
och bräckas kan så fort Titanics stam
Men varningsbudet han ej aktar på,
han rusar fram med samma fart ändå
I mörka natten uppå öde hav
Titanic törnar an, går ock i kvav
Nu ve och klagan omkring världen går,
nu ljutes mången mången sorgens tår
Men skeppsorkestern spelte än en gång
i nattens timma, men en bönesång
De gingo alla med, som hjältar gå,
mot döden uti havets bölja blå
Närmare Gud till Dig, närmare Dig,
om det än blir ett kors, som lyfter mig,
sjunger jag innerlig närmare Gud till Dig
närmare Gud till Dig, närmare Dig
Ack femtonhundra mänskor fick sin grav
uti Atlantens kalla djupa hav,
ty räddningsbåtar ej tillräckligt fanns,
men mycket, mycket utav lyx och glans
Blott några hundra av de tusental
blev därför räddad utur dödens kval
De lyckan sökte men de fann blott nöd
i havets bölja blott en kvalfull död
Fåfänglig är all jordens lycka, prakt,
fåfänglig är all mänsklig kraft och makt
Blott själens lycka den, den evig är,
fastän den ringa ofta aktas här
Låt detta varna dig, du unge man,
att tänka först på vad som hända kan
på havets bölja, på Amerikafärd,
förrän du lämnar hemmets lugna härd
/Efter Olof Jonsson, Hölicks fiskeläge, Hälsingland Text av Hjalmar Wide/